2010 är till ända och vi har gått in i 2011. Jag har märkt att det är lätt att räkna fel på 10 år nu på 2000-talet. När man tänker bakåt, exempelvis att jag tog körkort 1971, är det inte 30 år sedan, utan 40 år sedan! På tal om körkort, nu räcker inte det för att köra hästar i transport längre, inte ens om man har hela alfabetet (A-E), man måste ha kompetensbevis! Detta gäller oss som är ”yrkesverksamma”. Det räcker inte med körkort i 40 år och hästvana i 50 år. Den som har haft körkort 1 år och aldrig hanterat hästar, men blir plötsligt intresserad, kan köpa hästen och hämta den själv, utan att ha en aning om hur det ska gå till, men det får inte jag, utan kompetensbevis. Det känns som det borde vara tvärtom, eller åtminstone lika för alla.

2010 rullade på snabbt. Jag dömde några tävlingar under året och det var med blandade känslor jag åkte hem från dessa. En tävling i Nyköping gjorde att hoppet kom tillbaka. Duktiga ryttare i majoritet! Annars är jag tyvärr misströstande; vad blev det av våra drömmar om western ridningen? Jag tänker tillbaka på en (den första) uppvisning jag gjorde. Det var på Axevalla travbana 1971. Det var ponnygalopp och jag gjorde ett pausinslag. Western ridningen var i sin linda i Sverige och jag hade mina drömmar om att få tävla någon gång i framtiden, men uppmuntran fanns bara från ett fåtal (mina föräldrar och några till). Vad hände på Axevalla travbana? Jo, prisutdelare var ingen mindre än nyss bortgångne skådespelaren Per Oscarsson. Han gav mig en bukett blommor. Han sa de där oerhört viktiga sakerna man behöver få höra för att få bekräftelse och energi att fortsätta. Det visade sig några år senare att Per ville engagera sig lite mer. Han kom och tittade när vi (äntligen) anordnade den första tävlingen 1975 i Väring, utanför Skövde. När vi sedan i slutet av 70-talet flyttade vår verksamhet till Trestena, Hålan som vi kallade platsen (en f d grusgrop vi arrenderade), då kom Per och tittade och småpratade med oss (han bodde i närheten) och vid ett tillfälle deltog han även i tävlingen. Det finns bildbevis från en av lokaltidningarna. En annan viktig person vid detta tillfälle var dressyrdomaren Erik Hedenstierna som också uttryckte sig mycket positivt om min uppvisning och western ridningen. Då, på 70-talet och fram till mitten av 90-talet, handlade det om att ha roligt tillsammans med våra hästar. Vi tog hand om dom och western ridningen i Sverige blev känt för att vara bra för hästarna. Nu är det inte så längre, tyvärr! Detta har jag skrivit om tidigare och behöver inte gå in mer i detalj denna gång, men vad hände på vägen?

En verksamhet som växer och utvecklas behöver en organisation där värderingar och mål förmedlas, denna organisation blev WRAS, Western Riders Assn of Sweden. WRAS hade initiativet ända fram till att man gjorde det fatala misstaget att omorganisera. Många andra organisationer tog över taktpinnen och idag är intresset och aktiviteten i många WRAS- klubbar låg. Man kan likna omorganisationstillfället vid en ishockeymatch där det egna laget begär time out, men det andra laget fortsätter spela och gör mål i öppen kasse gång på gång. Det egna laget pratar med tränaren om ny laguppställning och spelmodell och tror sig kunna spela ihop sig under match och komma ifatt målmässigt. Tyvärr hade WRAS en lagledning vid det tillfället som fokuserade på fel saker och då springer verkligheten förbi. Jag protesterade mycket och länge mot det billiga strategiska misstaget som jag såg komma. Den nya lagledningen försöker idag att ta initiativet igen, men det kommer nog inte att gå, tyvärr. WRAS kommer nog att fortsätta spela i farmarligan i bästa fall. WRAS-tävlingarna har tyvärr inte den status de hade förut, det är bara att konstatera. Därmed kommer inte de grundläggande värderingar som fanns vid bildandet av WRAS fram och de får inget genomslag i utvecklingen av western ridningen i Sverige.

Vilka träningsmässiga slutsatser har jag dragit år 2010?
Villighet, bjudning, positiv attityd är oerhört viktiga ledord gällande hästen. Det är ingen nyhet, men kanske att många lektioner och clinics byggs upp utifrån tekniskt utförande av olika moment och övningar. Övningarna bör till största delen istället byggas upp för att frammana villighet, bjudning. Tekniskt utförande kommer i andra hand och ofta som ett resultat av villigheten. Det handlar om vilken plattform (utgångspunkt) man står på som instruktör när man lägger upp lektioner och övningar. Plattformen ska vara att villigheten kommer som högsta prioritet, det första målet!

Vintern tog grepp tidigt. Hästarna har haft det skönt. Rent och torrt i hagarna. Vi skaffade ett par Thermobarer för att hästarna ska ha tillgång till tempererat vatten dygnet runt och det fungerar toppen.

Ljunghem Western Training består under 2011 av cirka 60 % arbete med ledningsutbildning och organisationsutveckling (mitt arbete som anställd 1975-2005. Startade eget 2005) och 40 % häst- och ryttarträning. Det känns bra för mig med den uppdelningen. Procentsatserna kan komma att växla framöver, men så ser det ut i år. Jag har tyvärr fått tacka nej till några förfrågningar om clinics. Men man måste ju vara lite ledig ibland.

Staffan Ljunggren